Anna Caroline

Imorse sändes som vanligt efter nyhetsmorgon programmet "efter tio". Ett program som jag om jag är hemma och har möjlighet försöker att följa och se på. Dagens program kom att uppmärksamma diskoteksbranden i Göteborg som ägde rum för tio års sedan igår kväll. Morgonens gäst var en mamma som förlorat sin dotter i branden och under programmets gång talade kring detta, känslor, sinnestämningar, tiden efteråt osv. Jag satt med tårar när jag lyssnade till mamman som öppnade sig och verkligen uttryckte känslor som fick mig att få gåshud. Hon satt med tårar i ögonen och orkade ändå berätta sin historia. Jag kan inte mer än att säga att jag beundrade henne för den styrkan som hon visade där hon satt och öppnade sig och berättade om sina känslor, då, tiden efter och idag tio år senare.

Senare i programmet intervjuades nästa gäst. Denna var en medelålders man, som för 24 års var med i en dykolycka och har sedan dess varit rullstolsbunden. Han var då ung, skulle snart gifta sig, var nästan färdigutbildad läkare och så händer det som man aldrig tror ska hända...På bara någon sekund förändras hela livet..

När han satt där och berättade om sitt liv, så gick det en rysning genom hela mig och tanken slog mig, hur kan man vara så stark och leva vidare?  Idag lever han ihop med samma kvinna som han för 24 års sedan skulle gifta sig med, de har ett gemensamt barn och jag fick känslan av att han verkade nöjd med sitt liv och sin vardag. Han talade om att livet består av upp och ner gångar, och att det kanske är det som gör livet värt att leva. Vidare beskrev han vad tråkigt livet skulle vara om det enbart var ett grått rakt streck. Han talade kring att låta sig själv sörja, och att även han själv många gånger gråtit, men att han då tillåtit sig själv det...Man måste får sörja för att kunna gå vidare. Det var något som jag uppmärksammade och berördes utav.
Denna livsglädje och syn på livet fascinerade och inspirerade mig..att verkligen falla och ligga hjälplös för att sedan resa sig upp och ta tag i livet igen...jag kan inte mer än att beundra detta steg. Ett steg vidare i livet.

That's just the way it is 
Things'll never be the same 
That's just the way it is 

har tillbringat dagen i sängen, med feber och förkylning. spenderat min tid framför datorn och one tree hill. jag bli svag för denna serie. den berör en på ett sätt som bara kan leda till att skapa beroende. efter åtta timmar känner jag fortfarande ett sug efter att se mera. and I will. som det känns nu blir jag hemma även imorrn. hoppas att kunna må bättre så att jag är pigg och kry till på fredag och helgen. ta hand om mig själv.

efter yttligare ett givande avsnitt av oth började jag fundera på just de magiska ögonblicken i våra liv. den speciella platsen. Den speciell personen. Det speciella tillfället. Eller kanske alla tre på en och samma gång som fögyllde just det speciella ögonblicket och satte sina spår. Spår som lett dig framåt och som inspirerat dig.

alla människor som inspirerat än genom åren. det är fascinerande tanke. mitt nya mål ska bli att visa min uppskattning till dem oftare. att sträva efter att säga eller visa hur mycket du uppskattar just denna människa, som bidrar till att förgylla din dag och fascinera och inspirera dig att leva vidare.- var tacksam, och låt människor du älskar få reda på det.

tack v v v

Gårdagens ord blev just detta. Spontan eftermiddag och ikväll. Begav mig upp till biskopsgården, där jag skulle besöka min kära vän mika. dimman hade lagt sig. duggregn i luften. och höstkänslan var på topp. klev av vagnen och begav mig först till torget för att köpa med lite god fika till oss. kom att tänka på secondhand butiken som ligger tvärs emot affären och givetvis tog jag mig en vända in. jag hiittade min DRÖMsoffa, tyvärr var den såld. men nu vet jag att den finns, och jag vet precis att det är just en sådan jag vill ha. en guld-soffa, i MITT mönster. blev en liten investering istället, en söt ljuslykta. damen i kassan log och sa" va söt lite ljuslykta att ha nu i höst". jag log tillbaka och sa "ja visst blir den, ha det bra". begav mig upp till mikas lägenhet, där dukade vi upp med varm oboy, muffins, fruktcoctail och glass. satt å skvallra en stund innan vi kröp ner under en varsin filt. tände ljus, tittade ute på höstmörkret och gatuljusen utanför,  satte på filme. en film som man aldrig kan se för många gånger. the notebook. och som alltid, så blev det några tårar på slutet. kvällen började gå mot sitt slut, jag tackade för mej och begav mej hemåt igen.

Uppskattning. Att uppskatta det lilla. Det handlar inte om pengar, utan om omtanken. Det handlar inte om att köpa kärlek utan om att visa sin kärlek. Det handlar om att visa uppskattning, på alla olika sätt. Från det minsta till det största. Hur visar du din uppskattning?

Tack alla ni, som visar mig uppskattning:)

Kan inte låta bli att le. Att främmande människor kan få en att må så bra och le inombords. Jag vill börja med att berätta om mitt möte med en expedit. när jag stod och skulle pröva min nya favoritklänning, som blev köpt vid tillfället, så började jag med att frågade om lite hjälp att välja rätt storlek. vi började diskutera fram och tillbaka och trots att samtalet enbart handlade om min klänning och vilken storlek som passade bäst så var det ett så givande och positivt möte med den här tjejen. Hon var så glad, och jag blev så glad för att hon just var så glad. vi skrattade och bestämde tillsist tillsammans att den större storleken satt bättre. väl i kassan småpratade vi lite till, sa "ha det bra" och jag gick sedan från butiken med ett stort leende på läpparna. jag bara älskar glada människor. och just de där spontana mötena med glada människor får en att verkligen njuta. vidare så mötte jag en underbar busschaufför. det ska vara värmlandstrafik. saknar karlstadbuss ibland alltså. det blir inte samma kontakt med chaufförerna i göteborg. det är ibland eller snarare sällan som man får ögonkontakt ocg faktiskt kan säga "god morgon", "hej". men så idag när jag var på väg hem med buss 3 mot stockfallet så satt min chaufför där. vi kom inte direkt att prata om mer än min biljett då jag ville veta om jag hade några pengar kvar på mitt busskort. ändå så fanns den positiva energin emellan oss. vi småskratta lite då han sa" du har 2 kr kvar" å jag missuppfattar och säger" ja, men så bra då räckte kortet en resa". ja trodde nämligen att han dragit pengar för en resa och att det nu var 2 kr kvar. vi utbytte ett leende båda två. sedan satt jag hela bussresan och njöt och tänkte på dessa möten.möten med främmande människor som egentigen inte behöver vara en lång stund, utan ibland som i fallet på bussen någon ynka halv minut. trots det så sätter även dessa möten sina spår. positivamänniskor sätter sina spår.

skönt att vara hemma i hemstaden. sitta och prata i goda vänners lag. njuta av hösten. njuta av att bara vara.